Dagen då jag fick min diagnos kände jag lättnad. En lättnad över att någon äntligen förstått mig. Varför jag är som jag är, känner som jag känner och varför jag haft det så otroligt jobbigt. Jag fick min adhd-diagnos för ett par år sedan och jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv det senaste året. Jag förstår mig själv bättre. Och jag kan hjälpa mig själv mycket bättre, på helt andra sätt än vad jag kunnat förut. För även om jag alltid misstänkt eller vetat att jag antagligen har någon form av neuropsykiatrisk diagnos, mest troligt adhd då, så blev jag ändå på något sätt förvånad när diagnosen kom.
Adhd-forskningen gjord mestadels på pojkar
Lättad och samtidigt förvånad. Förvåningen bestod i att jag alltid tänkt att jag har hittat på det här själv. Hela min problematik och mina problem, dem har jag nog hittat på själv. Så dumt, så urbota dumt egentligen. Efter att lättnaden och förvåningen lagt sig så kom ilskan. Irritation och ilska över att ingen under alla år i skolan har sett detta. Varför har ingen sett mina svårigheter och hjälpt mig med dem? Efter att ha plöjt igenom både internet och de flesta böcker om adhd, och då främst böcker om kvinnor med adhd, så inser jag att all forskning som finns på adhd är gjord på pojkar och män.
Alla är vi olika
Urtypen av en person med adhd är en pojke eller man med koncentrationssvårigheter och ilska. Det är så de flesta fortfarande ser på diagnosen adhd. Att en flicka eller kvinna med symtom som ångestproblematik, depression och inåtvändhet skulle ha adhd? Nej, så kan det väl inte vara. Men jo, så är det faktiskt. Sedan är inte alla likadana, människor är självklart olika och så är det även mellan olika personer med samma diagnos. Adhd:n är något jag måste lära mig att leva med och samtidigt något som jag ofta får lära andra om. För att jag ska må bra behöver personer i min närhet förstå mig och hur jag fungerar. För att jag ska fungera så behöver jag att andra förstår mig.